Är det ett tecken på att man har roligt på jobbet om man två dagar innan helg upptäcker att det är påsk och långhelg? Det var iaf vad som hände mig. Nu gällde det att komma på någonting att göra de tre dagarna (Långfredag är ingen helgdag i Frankrike). Väldigt sugen på att se lite av kusten bestämde jag mig för att packa bilen och göra just detta. I lördags begav jag mig norrut till det som kallas “Alabaster coast”. En kuststräcka med kalkstensklippor som stupar rakt ner i havet, precis som på den engelska sidan (kan de ha suttit ihop tro?). Väderprognosen hade lovat molnigt och regn men som tur var så hade den fel och jag möttes istället av strålande solsken.

Huvudmålet med min tripp var dock den kust längre västerut där “Operation overloard” påbörjades den 6:e juni 1944, D-dagen också kallad. Jag tog mig därför sakta men säkert västerut. Under färden dit fick jag verkligen hålla tillbaka viljan att stanna i varje lite stad som passerades. Alla ligger idylliskt vid havet och man får bara lust att gå ur bilen för att promenera längs stranden. Efter några stopp insåg jag däremot att om jag skulle komma vidare under påskhelgen så fick städerna vänta. Kanske kommer jag tillbaka vid något annat tillfälle (med Mia kanske?!), eller så inte. Kuststäderna i Frankrike tar inte slut så ska man besöka alla får man ligga i.

Väl närmare landstigningsstränderna började monumenten och muséerna avlösa varandra och precis som med städerna gäller det att välja vad man vill se. Det finns både bra och mindre bra ställen. Jag siktade in mig på “Omaha Beach” och några sevärdeheter däromkring, bl.a. den amerikanska krigskyrkogården som är väl känd från diverse filmer. När jag gick längs stranden var det svårt (omöjligt) att föreställa sig att historiens största landstigningsoperation utspelat sig här. Det känns dessutom konstigt att det än idag hittas kvarlevor från alla dem som aldrig hittades efter striderna.

En mäktig upplevelse var det i alla fall att besöka dessa platser. Tyvärr så har ju fler samma tankar som jag och lägg då till att det är påsklov vilket innebär många föräldrar och lika många barn som springer omkring och skriker. Antagligen var det jag som var lite trött efter all sight-seeing, men jag kunde inte låta bli att tänka: varför måste alla komma just hit? Måste alla turister komma dit där jag är… eller är det ändå jag som är en turist precis som alla andra? Jag vill tro på det första smiley

Varför denna titel på inlägget? Man kan ju lätt tro att det har något att göra med att jag är i Frankrike, champagnens hemland, men riktigt så är det inte, inte helt iaf. När jag och Simon var ute och “backpackade” för ett par år sedan kom vi över ett uttryck som i vissa fall var ganska talande.

“Champagne backpacker“: resande som har sitt bagage i en ryggsäck men som (till skillnad från en “backpacker”) inte oroar sig för mycket över pris på boende, mat och transport då detta inte är ett problem (läs: pappa betalar).

Jag kunde inte låta bli att reflektera över detta under min trip och undra om inte jag började känna lite på den resstilen. I Australien såg en typisk lunch ut ungefär så här:

I helgen såg en lunch ut så här:

Middag bjöd även det på det franska köket då jag vid atlantkusten åt grillspett med lax, vit-fisk-jag-inte-kommer-ihåg-namnet-på samt gigantiska räkor. Till efterrätt en inte allt för dålig äppelpaj med glass och någon himmelsk kräm. Det hela sköljdes ner med franskt (vad annars) vitt vin och Calvados. Jag sov visserligen i bilen, men denna gången i en ny V50 istället för en 17 år gammal Toyota/Holden med delar som faller av på motorvägen.

På det stora hela är det ganska gött att inte behöva äta nudlar eller konserver varje måltid, men jag kan inte låta bli att känna att just detta är en del av tjusningen med resandet. Och visst, nu var jag borta en helg, men under en längre resa betvivlar jag att det skulle bli tre rätters varje kväll. Jag har nog en bit kvar till champagne backpackernas finrum trots allt…